Nova scotia duck tolling retriever (även kallad tollare)

Nova scotia duck tolling retriever (även kallad tollare) är en hundras som traditionellt är en apporterande fågelhund. Det utmärkande med en tollare är att den inte bara apporterar, utan även lockar in andfåglar närmare stranden så att de kommer inom skotthåll, så kallad tolling.

De flesta tollare idag är sällskapshundar, men på grund av deras unika talanger används de ofta till jakt, apportering och spårning. Den är även lämplig för agility och deltar på utställning.

Eftersom tollaren är en arbetande hund så kräver den en del av sin förare – det är inte någon sällskapshund som klarar av ett varv runt kvarteret två gånger per dag. Den kräver daglig motion och aktivering med mycket nosarbete.

Nova scotia duck tolling retriever är den yngsta retrieverrasen. Som rastyp anses den gå tillbaka till början av 1800-talet, men rasen godkändes av kanadensiska kennelklubben först 1945 och rasklubben bildades så sent som 1974. Ändå är det denna retriever som har det mest dunkla och odokumenterade ursprunget av de sex raserna.

Att låta hundar leka i strandkanten för att väcka änders nyfikenhet så att de kommer inom skotthåll, är en typ av jakt som bedrivits med fågelhundar i Europa under århundraden. I östra Kanadas kustland passade detta jaktsätt förträffligt och man kompletterade hundens lockande på fågel med apportering av bytet efter skottet.

Ursprunget till den kanadensiska retrievern anses vara en typ kallad Red Decoy Dog och med inkorsningar av spaniel, setter, vallhundar och lokala apportörer som den nu utdöda St John’s Dog eller andrar retrievrar, fick man så småningom fram Little River Duck Dog eller Yarmouth Toller, grunden till dagens nova scotia duck tolling retriever.

Den internationella hundorganisationen FCI erkände rasen 1982. Den första tollaren i Sverige registrerades 1984 och redan 1986 bildades rasklubben.